Kampen för jord i södra Mexiko

-egenmakt genom organisering

Jag sitter i ett litet betonghus i byn Laguna Verde i regionen Venustiano Carranza som ligger i delstaten Chiapas i södra Mexiko. Jag befinner mig här som internationell observatör för att förebygga aggressioner, hot och övergrepp mot de människor som lever här. Många i området Venustiano Carranza är anslutna till lantarbetarorganisationen OCEZ (Organización Campesina Emiliano Zapata) som kämpar för rätten till egen jord. Den orättvisa fördelningen av mark ligger till grund för de konflikter som idag präglar området och delstaten.

För människorna i Venustiano Carranza handlar det om att ta kontroll över sina egna liv, att återta den rätt till självförsörjning som de ursprungliga ägarna, från tiden före kolonialiseringen, hade. OCEZ arbetar med åter-ockupation (recuperación de tierra) av den mark som rika storgodsägare för hundratals år sedan köpte, ofta till underpris, eller erövrade med våld. OCEZ och dess medlemmar ockuperar övergivna landområden, eftersom de anser sig ha rätt till den jord som deras förfäder blev orättvist bestulna på. Genom att ockupera mark vill man pressa regeringen att ge dem laglig rätt till marken. Andra metoder som man använder sig av är bland annat vägblockader, hungerstrejker och demonstrationer. Sedan OCEZ startades i början av 80-talet har ett trettiotal medlemmar fått sätta livet till i kampen om jorden, detta trots att OCEZ själva aldrig har använt sig av våld i sin kamp.

Om eftermiddagarna besöker jag ett område som kallas ”el Rancho” där fattiga lantarbetare från de kringliggande byarna ockuperar och gör anspråk på ett område på drygt 200 hektar. Ett tillfälligt läger har upprättats i väntan på att marken officiellt ska erkännas som deras. Lägret består av ett trasiga övergivna hus och ett par tak utan väggar som ligger en bit längre bort. Trots att man är uppemot 90 familjer som samsas på denna begränsade yta så verkar stämningen varm och välkomnande. Människorna här sover på golvet eller i slitna hängmattor och lagar mat över öppen eld. Elektricitet saknas och vatten får man hämta från den intilliggande byn, Laguna Verde, som ligger ett par kilometer bort och är den plats där jag är stationerad.

Sett i ett större sammanhang är åter-ockupationen en relativt anspråkslös handling där fattiga, utsatta människor begär att få ta hand om sig själva och sin egen försörjning. Marken de ockuperar är en gammal ranch som lämnats vind för våg av den förre ägaren. De dryga 200 hektar som utgör området räcker dessutom inte långt om man tar i beaktande att det är 90 familjer som ska dela jorden emellan sig. En viktig del av överenskommelsen, i samband med ockupationen och uppdelningen av marken, är att om någon skulle vilja dra sig ur så har denna person inte möjlighet att sälja sitt markområde. Denna mark tillfaller i så fall rörelsen och de som vill vara med och bruka den.

Medlemmarna i OCEZ arbetar i ständig motvind på grund av de hårda påtryckningar och hot som de utsätts för från regeringen. En strategi för att splittra OCEZ-medlemmarna och skapa interna konflikter har varit att infiltrera för att bryta sönder den inifrån. En annan strategi har varit att initiera bildandet av paramilitära grupper som motarbetar ockupanterna. Dessutom har flera övergrepp och bortföranden förekommit. Så sent som i höstas bortfördes och fängslades en av organisationens förgrundsfigurer, José Manuel Hernández Martínez, då representanter från åklagarmyndigheten förklädda till elarbetare tog sig in i hans hem i byn 28 de Junio och förde bort honom. I samband med bortförandet dödades två personer med anknytning till OCEZ och en medlem blev förlamat för livet. Sedan händelsen har en ständigt bevakad och låst vaktpost upprättats för att kontroller alla fordon som vill köra in eller ut ur 28 de Junio eller den intilliggande byn Laguna Verde.

Trots de svårigheter som människorna möter är de hoppfulla och positiva efter att ha själva ha tagit kontroll över sin svåra livssituation. Att kunna odla sin egen jord innebär för människorna här att själva ha makt över sina liv. Marken är en förutsättning för att kunna försörja sig själv kunna odla en del av den mat man behöver. Många av de boende i lägret är ungdomar från de kringliggande byar som kommer stora familjer där jorden helt enkelt inte räcker till för att försörja nästa generation. För dessa är det en oerhörd styrka att kunna organisera sig i jakten på någonting eget, styrkan ligger i att man är många, att man är väl organiserade och i att man arbetar mot ett gemensamt mål. Drömmen om att skapa sig någonting eget, att åter vinna sin självständighet är det som för människorna här samman – strävan efter egenmakt.

En av de unga män jag möter borta på el Rancho är Bulmaro Hernandez Jimenez. Han har anslutit sig till rörelsen i hopp om ett bättre liv, och för att själv ha möjligheten att styra över sin situation. Bulmaro är trött på att arbeta åt andra för en skitlön, trött på att känna sig livegen och på godsägarnas brutna löften. I och med åter-ockupationen av jorden kring el Rancho vill han och de andra återta det som tillhör dem. Bulmaros och OCEZ inställning till jordägande går i linje med ett gammalt mayaindianskt talesätt, och sedermera ett slagord för Mexikos nationalidol Emiliano Zapata och hans efterföljare, vilket lyder, La tierra es de quien la trabaja – jorden tillhör den som brukar den.

Trots en tuff uppväxt utan sin familj är Bulmaro en ständigt positiv och glad person. Han skojar om att folk brukar säga åt honom att han inte ska skratta så mycket, vad har han att vara så glad för? Och den bistra sanningen är att mycket går emot ockupanterna på el Rancho just nu. De papper som ger laglig rätt till jorden, vilka ockupanterna har blivit lovade av delstatsregeringen, låter vänta på sig. Den senaste tiden har delegationer från området vid upprepade tillfällen rest till delstatens huvudstad, Tuxtla Gutierrez, för att hämta dessa utlovade papper men utan resultat. Ett annat stort bakslag är att de internationella observatörer som idag ständigt finns närvarande i området, på initiativ av MR-organisationen Frayba, kommer att dras in på grund av resursbrist. Detta gör att många befarar att otryggheten och hoten mot organisationens medlemmar kommer åter kommer att trappas upp.

Trots motgångarna är det externa stödet för rörelsen fortfarande starkt. Nyligen inleddes en utbildningsserie för OCEZ medlemmarna i området, som tar upp rätten till självutveckling för ursprungsbefolkning. Utbildningen hålls av en lärare från ett aktat universitet i huvudstaden Mexiko City. I samband med kursstarten hölls också en traditionell ceremoni för att välsigna den åter-ockuperade jorden. Marken är redan uppdelad mellan människorna på el Rancho och planen är nu därför, att trots att pappren som bekräftar ägandet låter vänta på sig, börja odla marken som sin egen.

Utflykt i Emiliano Zapatas fotspår

KLICKA HÄR PÅ TEXTEN för att få se bilder från min resa i den mexikanska nationalhjälten Emiliano Zapatas fotspår. Resan utgick från Mexiko City på 91årsdagen av hans dödsdag, den 10/4, 1919

Allvarliga MR-kränkningar i Jotola

Dödshot, kidnappningar, bortföranden, olaga frihetsberövande och misshandel. Listan över kränkningar mot människorna i det lilla samhället Jotalá i Chiapas i södra Mexiko kan göras lång. Jotalá bor flera personer med anknytning till ”La Otra Campaña”, en sammanslutning av organisationer som är missnöjda med regeringens politik och den orättvisa jordfördelningen

Under morgonen den 24e mars i år bortfördes två minderåriga pojkar från Jotola. Bortförandet utfördes av ett antal personer med anknytning till OPDDIC (La Organización para la Defensa de los Derechos Indígenas y Campesinos). Pojkarna hölls i ett par timmar innan de lyckades smita och undkomma sina förövare. Förövarna gick då istället till ett hus i byn där en kvinna vid namn Rosa Díaz Gómez bor. Förövarna omringade huset och började kasta stenar och slå med sina machetes mot väggar och fönster. I huset befann sig förutom Rosa Díaz Gómez, ytterligare en kvinna och fyra minderåriga. Efter ett tag började förövarna att slå sönder dörren med machetes och gick därefter in och slog sönder den lilla affär som finns i huset. Rosa Díaz Gómez berättar att männen pekade på henne med sina vapen. De slog henne i ansiktet, armarna, benen, ryggen, revbenen och magen innan fyra män tog henne i armarna och benen och bar iväg henne till ett hus där en av förövarna bor. Den andra kvinnan bars också med och låstes in på toaletten i samma byggnad. Rosa Díaz Gómez som hade svimmat i samband med misshandeln, vaknade senare upp och befann sig bunden till händer och fötter. Kränkningarna fortsatte därefter med dödshot och förolämpningar. Efter att ha hållit kvinnorna över natten förde man dem till de lokala myndigheterna i Bachajon. Dessa underlät, trots allt som kvinnorna utsatts för, att ta anteckningar om deras hälsatillstånd.

Händelserna i Jotolá den 24e mars kan betraktas som en överdimensionerad hämndaktion från OPDDICs sida. Samma dag som kidnappningarna och misshandeln ägde rum hade nämligen en man med anknytning till OPDDIC blivit omhändertagen av medlemmar från ”La Otra Campaña” från Jotola och förd till myndigheterna i Bachajon. Detta skedde mot bakgrund av att mannen hade en häktningsorder mot sig efter inblandning i attackerna mot, bland andra ovan nämnda Rosa Díaz Gómez och Richardo Lagunes från Frayba i september förra året.

Människorna i Jotola lever idag i fruktan, den senaste tidens händelser har lett till att så många som 18 personer har valt att lämna sina hem av rädsla för nya attacker och kränkningar.

Läs mer om händelsen på:

http://www.frayba.org.mx/archivo/acciones_urgentes/100330_au04_jotola_final.pdf