Om Vardagen i en By

Med en viss distans till min vistelse i det paradislika Bolom Ajaw har jag svårt att skriva någonting som helst negativt om byn eller min tid där. Visserligen upptäcker jag om jag tittar ner mot mina bara fötter sårskorporna från sönderkliade loppbett, vilka verkar vara en ofrånkomlig bieffekt av livet i fält.

Förvisso ligger mina fyra olika sorters medicin på nattduksbordet och väntar på att intas två till tre gånger dagligen, mot den öroninflammation som dök upp från ingenstans under medföljningens första natt. Men det känns knappast relevant att lägga någon större vikt vid sådana petitesser när man varit på en av världens vackraste platser, och dessutom fått vara en del av livet där så som jag har fått möjlighet att göra.

Under tiden i byn bodde vi fredsobservatörer i ett mindre trähus, cirka 4 gånger 4 meter. Gruppen bestod av mellan tre och tolv personer från Sverige, Spanien, Argentina, Tyskland, Italien, Skottland och Frankrike. När vi var som flest (tolv personer och ett otal kackerlackor, spindlar, myggor och loppor) var det ordentligt trångt att klämma ihop sig i det lilla skjulet. Men tack vare hängmattor i takbjälkarna och ett välstampat jordgolv blev det som två våningar och gott om espacio (=plats/rymd) för alla. Mestadels uppehöll vi oss utomhus, badade, spelade fotboll, lekte med barn eller hämtade vatten till disk, tvätt och dryck. Varje dag följde någon ellen några av oss med arbetslagen av Zapatister till arbetet vid vattefallen där man håller på med upprättandet av en anläggning för ekoturism

Hola Compa, buenas días Compa eller bara Compa hördes från alla håll. I byn kallade alla varandra för Compas, det kommer från compañero eller compañera som betyder kamrat. Det var en häftig känsla att få vara en compa under tiden i fält. Nästan varje kväll spelade jag fotboll med los compas. Det var hårda matcher utan skodon, stortårna gick i kras som sig bör och blodfyllda blåsor under fötterna gjorde att jag tvingades vila sulorna någon dag. Som tur var gick bollen sönder i samma veva som fötterna men det dök snart upp en ny i samband med att de spanska fredsobservatörerna kom till byn. Spanjorer kryllar det av inom denna verksamhet. De går oftast lätt att känna igen på det snabba, sluddriga talet och de speciella frisyrerna med kort hår uppe på huvudet och med längre hår i nacken ofta i form av en eller ett par dreadlocks.

Matmässigt är det tortillas och bönor som är basen för överlevnad. Det odlas en massa majs överallt. Ofta torkas den och mals till mjöl som blandas med vatten och blir till tortillas. Ibland kokas majskolvarna och äts som de är, i bästa fall med lite salt och/eller chili, det kallas för elote. Vi fredsobservatörer lagade vår egen mat som vi hade burit med oss. Maten lagades över eld med en gammal sotig panna på en ställning. Problemet med att bara använda en panna och samma ingredienser (ris och bönor) är att det oftast blir olika storkok som nästan alltid smakar likadant. Jag hade med mig en påse vitlökcurry, det var en given succé om jag får säga det själv, tack för den Özens livs i Seved!

Personliga Intryck från Bolom Ajaw

Trots de hot, trakasserier och väpnade övergrepp som människorna i Bolom Ajaw utsatts för under flera års tid. Trots den rädsla och ovisshet som ofrånkomligen har kommit att bli en del av vardagen i byn. Så finns det samtidigt en fantastisk styrka och ett otroligt mod hos folket som möjliggör för dem att gå vidare med vardagen och med den ständiga kampen för rätten till sin jord.

Mycket av det som hände under min tid i byn kommer jag att bära med mig länge. Jag minns speciellt en ung kille som alltid var glad och kom och drog och slet i mig för att jag skulle följa med honom till fotbollsfältet. Pojken hade ett bandage lindad runt sin vänstra fot och haltade omisskännligt. En kväll när vi satt nere vid floden och jag frågade jag honom vad han råkat ut för blev han alldeles tyst och började oroligt att skruva på sig. En annan ung man som var i närheten hörde min fråga och berättade sammanbitet hur det låg till. Det visade sig att pojken var den 16-åring som bara någon månad tidigare hade blivit skjuten i foten då byn attackerades av representanter för den paramilitära gruppen OPDDIC (läs mer om attacken i föregående inlägg).

Även om situationen har lugnat ner sig i Bolom Ajaw så är det uppenbart att det, från regeringens sida, inte finns några planer på att lämna byborna ifred. Under min tid i byn hände det vid upprepade tillfällen att helikoptrar och mindre flygplan kretsade över byn och den plats där Zapatisterna arbetar under dagarna. De boende i byn säger att helikoptrarna är utsända på uppdrag av regeringen och att de har kameror som registrerar vad som pågår. Personligen blev jag skrämd och illa till mods av den frekventa närvaron av helikoptrar. Speciellt en gång när jag var ute på gårdsplanen för att fotografera en helikopter som kretsat över byn under en längre tid och den flög lågt (så lågt att jag kände mig tvungen att huka mig) precis över den plats där jag stod.

Det är en märklig uppgift jag har tagit mig an, att vara på en plats i avskräckande syfte. Men samtidigt inser jag att det att vara fredsobservatör i en by som den jag varit i måste ändå vara otroligt lätt och bekvämt om man jämför med hur det att bo där till vardags. Det är ju när vi försvinner som situationen blir hotfull på allvar. Den risk vi utsätter oss för genom vårt uppdrag är i själva verket obetydlig om man sätter den i relation till den hotbild som människor i byar, som exempelvis Bolom Ajaw, tvingas leva och förlika sig med, inte minst då den internationella närvaron (fredobservatörerna) så småningom försvinner ur deras vardag. Förhoppningsvis kommer behovet att fredsobservatörer i Bolom Ajaw att avta och försvinna så fort som möjligt, men risken är tyvärr stor att konflikten blir utdragen och tillsvidare olöst.

Konflikten i Bolom Ajaw

Mitt första uppdrag som fredsobservatör gick ut på att åka till ett lokalsamhälle på landsbygden där en sedan flera år pågående konflikt åter har blossat upp och eskalerat under de senaste veckorna med flera personer skjutna, varav en med dödlig utgång, som följd.

Människorna i som bor i byn, Bolom Ajaw, är av Tzeltalursprung, de är också Zapatister och tillhör den fredliga grenen BAEZLN (Bases de Apoyo del Erército Zapatista de Liberación Nacional). Konflikten rör den storslagna natur som omger lokalsamhället. Det klarblå vattnet i den intilliggande floden är ett underverk i sig och som om det inte vore nog så övergår den en liten bit längre norrut i ett flertal överdådigt vackra vattenfall. Vid dessa vattenfall har BAEZLN påbörjat byggande av en anläggning för ekoturism.

Repressionen mot ursprungsbefolkningen i Bolom Ajaw började på allvar redan 2006 med hot, ofredanden och trakasserier. Internationella fredsobservatörer skickades såsmåningom dit och situationen lugnade ner sig under senare delen av 2007 och 2008. De som sägs ligga bakom angreppen mot Zapatistsamhället är en regeringsfinansierad paramilitär grupp som går under det missvisande namnet OPDDIC (La Organización para la Defensa de los Derechos Indígenas y Campesinos). Namnet antyder att man arbetar för att försvara ursprungbefolkningens och böndernas rättigheter men i själva verket är syftet med verksamheten att fördriva dessa från sina hem.

Den senaste tiden har alltså konflikten blossat upp igen efter att OPDDIC i slutet av januari gick in och ockuperade det landområde vid vattenfallen där Zapatisterna (BAEZLN) jobbar med sin turistanläggning. Ett par veckor senare (6/2) återvände represtentanter för BAEZLN till området vid vattenfallen för att förhandla om att få tillbaka markområdet. Delar av gruppen från OPDDIC lämnade området och begav sig mot byn. På vägen mot byn förstörde de odlingar de passerade och när de kom till byn där gick de in i kyrkan och vandaliserade. De kvinnor och barn som befann sig där vid denna tidpunkt utsattes för hot, misshandel och ofredanden.

När männen från BAEZLN återvände till byn bemöttes de av kulor. En av Zapatisterna blev skjuten i axeln och en 16-årig pojke träffades i foten. De resterande från gruppen av OPDDIC begav sig också mot byn och i den kalabalik och skottlossning som ägde rum slutade det med att de båda paramilitära grupperna sköt mot varandra. Under denna skottlossning dödades en person och flera skadades svårt.

För den som vill läsa mer om händelsen följer här ett par länkar med intressant, illustrativ och uttömmande information (tyvärr på spanska):

http://www.frayba.org.mx/archivo/informes/100217_informe_bolom_ajaw_final.pdf

http://www.frayba.org.mx/archivo/boletines/100212_pronunciamiento_frayba_bolom_ajaw.pdf

Jag återkommer inom kort med ett inlägg om mina personliga intryck från tiden i byn och om några av de människor jag mötte där.

Uppdraget som Fredsobservatör

Mitt uppdrag som fredsobservatör kommer att fortgå här till och med januari 2011 och därefter ytterligare sex veckor i Sverige med föreläsningar och spridande av information. Uppdraget bygger på metoden preventiv närvaro.

Preventiv närvaro handlar, precis som begreppet antyder, om att genom närvaro i konfliktdrabbade områden, avskräcka från hot, våld, trakasserier och övergrepp. Metoden bygger på tre huvudprinciper, nämligen de om:

Icke-inblandning:

Innebär att vi inte blandar oss i det som sker utan endast observerar och rapporterar de orättvisor och situationer vi bevittnar.

Opartiskhet:

Innebär att vi förhåller oss neutrala och inte tar ställning för någon av parterna i konflikten. Däremot tar vi ställning emot alla typer av orättvisor.

Icke-våld:

Innebär att vi arbetar aktivt för att bryta ett våldsmönster bland annat genom att vi tar avstånd från alla former av fysiskt och psykiskt våld.

Vår närvaro här i Chiapas är tänkt att ha följande funktioner:

– att minska risknivån för dem vi medföljer genom att förebygga faktiskt våld och direkta hot.

– att vara ett moraliskt stöd för dem som vi medföljer.

– att sprida information om kontexten i regionen och de orättvisor vi stöter på under uppdraget.

Spridandet av information är redan i full gång, inte minst tack vare denna blogg. I onsdags kom jag tillbaka från min första två veckor långa fältperiod som fredsobservatör. Redan under denna första ”medföljning” upplevde jag hur min närvaro gjorde skillnad för människor genom att öka deras upplevda trygghet. Den faktiska effekten av min närvaro är det svårare att bedöma men min uppfattning är att övergrepp och våldshandlingar verkar lysa med sin frånvaro under de perioder då fredsobservatörer finns närvarande i annars utsatta byar.

Politisk Bakgrund till Uppdraget

Den politiska bakgrunden till att Kristna Fredsrörelsen väljer att skicka fredsobservatörer till Chiapas i Mexiko är den hotbild som idag finns mot utsatta människor och grupper, ofta tillhörande ursprungsbefolkningen, som försöker hävda sin rätt till jord.

På nyårsdagen 1994 inleddes ett uppror av Erército Zapatista de Liberación Nacional (EZLN) eller Zapatistarmén för Nationell Befrielse (översatt till svenska). Zapatisterna intog en av Mexikos äldsta kolonialstäder, San Cristóbal de las Casas. Det är också den stad som vi fredsobservatörer har som bas mellan våra medföljningar till utsatta lokalsamhällen på landsorten. Zapatisternas militära uppror leddes bland annat av, den mytomspunne, Subcomandante Marcos som enligt rykten sägs vara en välutbildad man från huvudstadsområdet. Subcomandante Marcos och hans medhjälpare kom till Chiapas för att mobilisera ursprungsbefolkningen, de flesta med tzoltzil, tzeltal och cholindianskt ursprung, för att hjälpa dem att stå upp för sina rättigheter och hävda sin rätt till jorden de odlar. Enligt den mayaindianska traditionen tillhör marken den som odlar den och inte den som har papper på att de har rätt till den.

Förutom Zapatisterna så skyddar vi även andra utsatta grupper, av vilka många tillhör den så kallade ”La Otra Campaña”. ”La Otra Campaña” startades 2006 och är en sammanslutning av organisationer som är missnöjda med regeringens politik och den orättvisa jordfördelningen. De senaste åren har förtrycket mot ursprungsbefolkningen och medlemmar av ”La Otra Campaña” intensifierats, vilket gör att vår närvaro här känns högst angelägen.

Från Malmö till Mexiko

Några av orsakerna till min nuvarande anställning som fredsobservatör är mitt intresse för äventyr i allmänhet, Latinamerika i synnerhet och en drivkraft att arbeta för rättvisa och för mänskliga rättigheter.  Livet går ut på att ta de chanser som dyker upp och en strävan efter att förbättra situationen för såväl mig själv som människor jag möter. Därför passar det bra att jag befinner mig just här just nu.

Efter att ha avslutat mitt examensarbete i landskapsarkitektur i Alnarp i december 2009 valde jag att ta ett uppehåll från skolan istället för att läsa de 15hp som återstår för att jag ska kunna ta ut min examen. Anledningen till att det blev så var att jag fick ett mejl där det stod att Kristna Fredsrörelsen (www.krf.se) sökte fredsobservatörer i Centralamerika med kort varsel. Intervjun ägde rum redan veckan efter min ansökan lämnades in och samma vecka fick jag sedan veta att jobbet var mitt om jag ville. Jag tackade ja direkt!

Uppdraget började med en fem veckor lång utbildning hos Krf i Sundbyberg, inklusive en vecka på SIDAs kursgård i Härnösand, innan avfärden till Centralamerika och Guatemala City den 25/2. Efter ett par dagar i Antigua i Guatemala for tre av oss sju fredsobservatörer vidare för att stationeras ut i San Cristóbal de las Casas i Chiapas i södra Mexiko. Här sitter jag nu en knapp månad senare tillsammans med Darinka och Ida.