Om att måla hela världen

Det är valår i Guatemala. Påkostade kampanjer har sedan länge dragits igång i stor skala. Det handlar om att synas och höras mest. Den som har råd att sprida mest propaganda och måla flest belysningsstolpar har en god chans att ta hem spelet.

En av de hetaste kandidaterna inför höstens val är Manuel Baldizón för partiet Líder (ledare). Han är en redan etablerad politiker från Peten i norra Guatemala som sägs samarbeta med knarkhandlare, vilka säkerligen har stor del i hans oerhörd påkostade valkampanj som redan pågått i flera månader. Härom veckan när jag flanerade i centralparken i Guatemala blev jag påhoppad av en av hans hejdukar som tryckte på mig en två hundra sidor lång bok om just denna Baldizón.

”Take this por favor, good man Baldizón”

Sade han i samband med överlämnandet av detta verk i flerfärgstryck som bland annat visar hur Baldizón minglar med ursprungsbefolkning och utvecklingsstörda. Ett av kapitlen heter född till ledare medan ett annat tar upp Baldzóns nya förslag om en lag mot stöld av mobiltelefoner (som om det skulle vara det stora problemet i ett land där tusentals människor mördas varje år på grund av den anmärkningsvärda straffrihet som tillåter att mer än 98% av förövarna går fria).

Andra vidriga presidentkandidater är bland andra Otto Perez Molina för partiet Patriota. En före detta general som under tiden för folkmordet låg bakom släckandet av många tusen människoliv, framför allt på landsbygden. Trots detta är det inte alls ovanligt att släktingar till de som mördades på order av denna hemska general idag glatt tar emot ch bär hans t-shirtar och orangefärgade skärmmössor.

En annan av huvudkandidaterna inför höstens val är Presidentens fru Sandra Colóm. Hon har de senaste åren gjort sig populär bland de fattiga på landsbygden genom att skänka 300 Quetzales per månad åt de fattiga familjer som har barn i småskolan. Hennes allmosor är knappast någonting som kommer förändra de befintliga strukturerna utan skapar istället ett beroende hos de allra fattigaste guatemalanerna. Enligt konstitutionen var hennes kandidatur ogiltig eftersom hon var gift med den nuvarande presidenten. För att komma runt denna lilla detalj iscensattes en skilsmässa för någon månad sedan.

Även den före detta diktatorn Rios Montt inom partiet FRG hoppas på att få stanna kvar ytterligare en mandatperiod i den guatemalanska kongressen. Så länge han sitter kvar som kongressledamot är han skyddad av lagen och kan inte komma att fängslas för det folkmord som han står anklagad för.

Hur det än slutar i höstens val så kommer folket som vanligt att vara den stora förloraren. De få rika familjerna, storföretagarna och de som har samröre med knarkhandeln kommer att avgå med segern. Så är det och har länge varit i Guatemala.

Egentligen blev det tillåtet först nu i april att börja målandet av landets infrastrukturella komponenter. Vissa skötsamma (läs fattiga) partier, bland andra Rigoberta Menchús parti Winaq, har valt att hålla sig till lagen och vänta till det blir lovligt. De allra flesta är dock redan sedan länge i full färd med färgandet av Guatemala. Det finns minst ett tjugotal partier som verkar tro sig har en chans att ta hem spelet. De satsar allting på ett kort och en eller ett par färger som de sprider på minsta lilla fria fläck, i såväl stadsbygd som glesbygd och obygd. Redan tidigt i höstas kunde jag se hur samtliga stenar och stolpar, även långt uppe i bergen fylldes med de olika partifärgerna. Först trodde jag att det var en slags trafiksäkerhetsåtgärd att måla alla stenar, men efter en kort överläggning med mig själv kom jag fram till att så kunde det ju naturligtvis inte vara, då trafiksäkerhetsåtgärder helt enkelt inte är någonting man ägnar sig åt i det här landet.

Det där med de olika färgerna är för övrigt väldigt förvirrande här i Guatemalan då ett parti som ovan nämnda Líder har valt den röda färgen till sitt partis flagga och detta trots total avsaknad av element som rättvisa eller jämlikhet i sitt partiprogram.

Må mesta färg vinna

UNE har gjort det igen. Det piggar alltid upp med lite färg

Patriota bjuder upp till kamp ute i ödsligt belägna hagmarker i regionen Ixil, varje pinne och sten ska målas

Ytterligare UNE målning, skattebetalarna bjuder på det

Inte ens perifert belägna träd har en chans att undkomma regeringspartiets UNE:s påkostade propagandaapparat

SUGER, es diferente (=det är annorlunda)? antagligen inte, precis som namnet antyder så suger nog Suger precis lika hårt som de flesta andra inom guatemalansk politik.

Random elstolpe utmed landsväg i Guate, det finns faktiskt en omålad yta längst upp, kan bero på att det var nästan ett år kvar till valet då bilden togs

Att åka långt samt långsamt

Resekrönika:

Transporterna i Guatemala tar ofta god tid på sig. Till de mer tidskrävande momenten för fordonen här brukar höra: att dyka upp, att avgå, att färdas. Med Guatemalanska mått mätt så ”flyter trafiken numera som den borde” då merparten av de jordskred som under regnperioden försenade trafiken på landets större vägar för ett halvår sedan har börjat skyfflas bort eller ordnas till.

I mellandagarna färdades jag genom regionen Alta Verpaz. De enligt kartan så få milen från grottorna i Semuk Champey till Guatemalas karibkust blev helt oväntat en heldagsaktivitet. Att cykla, springa eller krypa på de långsamt slingrande bergsvägarna hade antagligen gått fortare men upplevelsen gick inte att ta miste på. Uppstigning klockan 04.00 för att åka flak till Lanquin. Efter tre timmars väntan på vidare transport utsattes vi för ännu en flertimmarsresa, den här gången på obekvämt lastbilsflak.

Nästa dryga åktur på lastbilsflak utgick från Cohoban, denna gång blev vi avsläppta i avlägsen korsning mitt i det undantagstillståndsutlysta Alta Verapaz utan större aningar om var vi befann oss. Chauffören pekade ned längst en väg och sa att däråt ska ni. Tack sa vi och började utsvultna och vilsna att fråga runt efter någonting att äta. Tyvärr fanns det ingen i byn som talade spanska och att få sig ett billigt mål mat hemma hos någon av familjerna var det för ovanlighetens skull inte tal om. Efter ett par små påsar snacks från en av butikerna dök det som från ingenstans upp en skrotig pick-up med två härjade ärriga ansikten och ett stort lass ved på flaket. Eftersom vi inte befann oss på den mest trafikerade vägen i landet så hoppade vi snällt upp bland veden och hoppades att den skulle hjälpa oss rätt.

Jag överdriver inte när jag säger att det var bland den vackraste åkturen i mitt liv, och hade jag inte varit så rädd för mannen med tatueringarna och det sönderskurna ansiktet så hade jag säkert kunnat njuta ännu lite mer där jag låg och skakade runt bland de spetsiga vedklabbarna. Efter någon timmes resande öppnade sig det överdådiga bergslandskapet och efter en kort stunds gasande befann vi oss på den vidsträckta slätten tusentals meter längre ned.

Väl på slätten hoppade scarface av och det blev allmän pissepaus vilket lättade på trycket och spänningen avsevärd då vi blev varse att de som befann sig inne i själva bilen var helt vanliga trevliga människor. Därefter gick det äntligen undan, minst hundra blås på den hårt packade grusvägen gjorde att det pirrade gott i magen. Plötsligt tvärnitade bilen, och började till år förvåning att backa i nästan samma hastighet (kändes det som i alla fall). Det våldsamma backandet fick oss återigen att börja undra om vi verkligen hade hamnat med rätt galning. Det visade sig dock att skrotbilen hade tappat ena framlyktan och som tur var så återfann vi den efter att ha backat några hundratals meter. Onödigt att vända på bilen när man kan backa mot körriktningen på en väg där folk kör i hundratals kilometer i timmen, det fattar väl vem som helst.

Som tur var reste vi lätt packade (tolka det som du vill) och i landskap så vackra att hälften antagligen hade varit nog. Väl framme i Estor blev vi avsläppta centralt och utan att behöva betala så mycket som en lemba för den långa färden. Äntligen matdags innan avverkandet av sista timmen till målet i Rio Dulce. Denna ynka timme blev vi krävda på hela 20 Quetzales för att resa några få mil. Efter en hel dags billiga eller gratis transporter var jag helt övertygad om att de försökte lura oss på pengar och kände mig därför tvungen att bege mig in i en lång diskussion med de anställda på bussen. Det visade sig dock att överpris är standard i denna något mer välbärgade del av fattigguate. Vilket kom att innebära att dagen slutade i sura svenska miner och en förnärmad och nästan rädd bussanställd som inte kunde fatta varför rika gringos måste gnälla över de trots allt låga priserna på landets transporter.

Semuc Champey

Mellanlandning och flakbyte i nån slags håla

som boskap…?

Vacker väg i Alta Verapaz

Lastbil på vift

Vale ridin’ pickup

Derumbes, f d fallen väg

Kyrkans roll i de väpnade konflikterna i Chiapas och Guatemala

Kyrkan har historiskt sett haft en dubbel roll då det gäller sitt förhållningssätt till ursprungsfolken i Latinamerika. Under början av koloniseringen missbrukades den kristna religionen för att rättfärdiga hemska övergrepp och utrotning av människorna och för att erövra den nya kontinentens rika tillgångar. På senare tid har kyrkan snarare arbetat för att upplysa människorna om deras rättigheter och arbetat för att bevara utdöende kulturvärden.

Det var tack vare den så kallade befrielseteologin som människorna fick lära att det tjänar någonting till att kämpa för att förbättra sin situation här på jorden. Tidigare hade de fått lära att det endast är genom att visa lydnad mot de av Gud tillsatta makthavarna som de så småningom skulle finna en väg till frälsning i ett kommande liv.

Bland de stora föregångarna för människorättskämpar bland kyrkans män bör nämnas den spanska biskopen Fray Bartolomé de las Casas, som redan under tidigt 1500-tal trotsade etablissemanget och vågade ta upp kampen för att tillskriva de som sedan tidigare befolkade den nya världen mänskliga egenskaper. Kyrkans uppfattning var annars att dessa vildar som bebodde den nyfunna kontinenten tillhörde en lägre stående art som borde utrotas eller nyttjas som slavar.

På 60- och 70-talen reste biskopen Samuel Ruiz omkring i Chiapas i södra Mexiko och predikade hopp och tro på befrielse här i detta liv. Han uppmanade människorna att kämpa och söka lyckan under den korta tid som givits dem här på jorden, snarare än att inrätta sig och hoppas på frälsning i ett liv efter döden. Denna befrielseteologi stämde dessutom mycket väl överens med trosidealen från den Mayatradition som fortfarande starkt präglar människorna i södra Mexiko.

Det var tack vare befrielseteologin och de tankar som denna återuppväckte hos ursprungsfolken som det unika zapatistupproret så småningom kunde bli verklighet. Det marginaliserade folket från olika Mayakulturer gick samman för att slåss för de basala behov som var på väg att tas ifrån dem. Rätten att odla den mark som deras förfäder hade brukat under många hundra år och rätten till självbestämmande över sig själva och sina liv.

Även i Guatemala spelade kyrkan en stor roll under den väpnade konflikt som pågick i landet från 60-talet och fram till skrivandet av fredsavtalen 1996. Konflikten kulminerade under 80-talets första år i en ren utrotningskampanj från regeringens sida. Planen var att göra sig av med hela Guatemalas flera miljoner invånare från ursprungsfolken, de flesta med Mayaursprung. I det här läget ställde sig kyrkan modigt nog på de svagas sida och satte sig emot en fortsatt utrotning av landets ursprungliga besittare. Även flera präster föll offer för sin övertygelse och strök med i det fruktansvärda folkmord som innebar slutet för cirka 250 000 människor. Det var tack vare sin roll som Guds tjänare som prästerna kunde ingripa i processen och rädda livet på många tusentals människor. Att vara präst var dock ingen garanti för att slippa undan de skoningslösa makten. Eftersom de ställde sig på de svagas sida sågs de som en intern fiende och blev anklagade för att ha samröre med gerillan. Många tillfångatogs och torterades svårt innan de slutligen mötte döden för sin icke-våldsliga övertygelse.

Befrielseteologin låg bakom Zapatisternas uppror 1994

Katolsk kyrka i ett Zapatistsamhälle i Chiapas

San Cristobal de las Casas, länge hemort och utgångspunkt för biskop Samuel Ruíz och hans arbete

Många av kyrkans män dödades eftersom de ställde sig på ursprungsfolkens sida i den väpnade konflikten i Guatemala

Kyrka i Guatemala

Biskop Samuel Ruiz

Pedrina Alvarado – ett levnadsöde

Pedrina Alvarado är en otroligt stark kvinna. De hemskheter hon har genomlidit skulle vara nog för att knäcka vem som helst. Under den tiden för folkmordet i Guatemala torterades och mördades nästan hela hennes familj, däribland hennes föräldrar, make, sexåriga dotter och fem av hennes syskon. Dessutom har hon fått utstå systematiska våldtäkter av en man i från samma by från det att hon bara var tio år gammal. Men Pedrina låter sig inte nedslås, hon står stark och fortsätter sin kamp för rättvisa.

Pedrinas historia är väldigt gripande, jag har fått lyssna till den ett antal gånger och hon fortsätter att berätta för alla nya som hittar till hennes vackert belägna men geografiskt sett isolerade hem i bergen söder om Rabinal. För henne är det viktigt att det som hände aldrig glöms bort. Att de som är skyldiga till det som hände i Guatemala under 80-talet inte kan få fortsätta att gå fria som idag. Även om det är jobbigt för henne att prata om hur fruktansvärt det var att höra sin syster skrika då soldaterna torterade henne och hur tre av hennes bröder och pappan blev bortförda, torterade och mördade till den militära anläggningen som upprättades i byn under de första åren av 80-talet.

Att bli av min sin make och den sexåriga dottern var också ett hårt slag för Pedrina. Hon blev precis som så många andra änka efter folkmordet och lever numera ensam med sina två barn och ett antal barnbarn. De två barnen som Pedrina fick efter tiden för folkmordet är resultat av våldtäkter. Samma man som våldtog henne redan som tioåring, återkom när hon var som svagast efter att ha förlorat hela sin familj och levde ensam med sin syster. Mannen som bodde och än idag bor granne med Pedrina tvingade sig på henne vid upprepade tillfällen med två graviditeter som följd. Under tiden efter förlusten av sin familj och i samband med våldtäkterna, mådde Pedrina så dåligt att hon inte kunde äta någonting på flera månader. Till slut var hon nästan döende och blev akut inlagd på sjukhus. Då hon kom ut flera månader senare var hon något starkare men fortfarande svårt medtagen.

Pedrina av idag ger mig intryck av att vara en av de starkaste och mest bestämda människorna som jag har träffat under min tid som fredsobservatör. Hon deltar i alla möten och begär alltid ordet för att nästan skrikande lägga ut texten om vad hon tycker, inte minst angående vikten av den internationella medföljningen. Det känns väldigt bra att kunna vara ett moraliskt stöd åt en kvinna som Pedrina. Hon om någon behöver känna att hennes historia är värd någonting och att den kamp hon för i Guatemala är av internationell betydelse. Hon säger att våra besök hemma hos henne får henne att känna sig trygg och glad. Om inte annat ger det henne möjlighet att berätta sin historia, samma historia som jag försöker återge här.

Pedrina med sina döda familjemedlemmar

Barnbarnen lyssnar alltid andaktsfullt när Pedrina berättar om sitt förflutna

Världens skönaste toalett, både insyn och utsikt är fantastiska

Efterkonstruktion?

Mitt efterarbete pågår för fullt. Efter en vecka med åtta, ibland tunga men oftast roliga, presentationer på bland annat min gamla goa gymnasieskola PB i Jönköping kan jag  för första gången på många månader ta ut en klassisk svensk helg, med tv-tittande och ölumgänge.

Idag blev jag räddad av min kollega Lena härliga bildspel från Cruztón som gav mig lite andrum i mitt eviga mässande. Jag har aldrig varit så trött som nu på att höra mig själv prata. Märkligt nog verkar det dock fortfarande som publiken är mer eller mindre (oftast mer som tur är) intresserad av att lyssna på vad jag har att säga.

Det jag egentligen ville förmedla här och nu är att jag kommer att fortsätta publicera en del texter som jag skrev innan jag lämnade Guatemala. Vore tråkigt att inte dela med mig  all den ymniga produktion som jag alstrade innan avfärden till den här sidan av Atlanten. Det blir nog också något bildreportage som sammanfattar ett fantastiskt år. Jag ska försöka avhålla mig från omskrivningar och efterkonstruktioner, jag är ändå för lat för att orka ändra på någonting jag skrev förra månaden. Jag har fortfarande inte riktigt tagit ställning hur mycket jag kommer ork fortsätta hänga med i vad som händer i den delen av världen jag nu hastigt har lämnat. Och framför allt är det mindre inspirerande att skriva om saker som jag inte upplever direkt på plats. Den som lever får se helt enkelt.

För övrigt så sover jag fortfarande på golvet så jag är inte helt återställd ännu. Svenska sängar är verkligen överdrivet mjuka.

landat?

Vättern ur Swebusperspektiv

Det nya landet

Nu är jag här igen i landet Lilleputt. I ett klimat som uppmuntrar människor att sluta sig som ostron under årets kalla månader. Inte ens med gaffel och tång kunde jag förmå den sura holländska flygplatspersonalen eller de solariebrunt käcka goosejackeflanörerna i Torups bokskog, att öppna sig tillräckligt för att besvara ett vanligt hej. Den här tiden på året är det visst ingen som hälsar, men jag antar och hoppas att det är under förändring och att oddsen för respons blir betydligt bättre under en solig vårdag i maj än en pissdisig grå vardag i slutet av februari.

Återanpassning tar tid. Jag löser det genom att inte tillåta mig att ta mig tid att känna efter, undertryckande helt enkelt. För att överleva en senvinter i Sverige är alla inomhusförlagda stressmoment av godo. Det gäller att boka upp sig och vara sysselsatt under så många som möjligt av de cirka tjugo vakentimmar som Sverigedygnet generöst nog erbjuder. På så vis hinner inte diset infinna sig, tristessen hålls stången. Sex presentationer i tre städer på tre dagar hjälper, ”låter jobbet ta över och stjäla tid”.

Människorna i det nya landet är långa ståtliga och vackra i sina flertusenkroniga vinterskruder, men ger samtidigt ofta ett lite kallt intryck för den ovane latinowannabeen. Som tur är finns det en hel del guldkorn i Malmömörkret, människor som förgyller annars charmlösa vinterdagar.

Det är verkligen inte lätt att tänka på allting. Här slänger de visst toapappret direkt i toaletten, undrar hur många gånger jag har gjort fel de senaste dagarna och lämnat rester av min avföring i offentliga toaletters papperskorgar. Men det är ju inte allt som är skit heller, här följer en lista på saker som är mer eller mindre bra med att vara hemma igen.

Fördelar med Sverige:

Vänner

Bra köksknivar

Grovt bröd (mackor helt enkelt)

Tågen, snabba och mjukgående

Dans

Mina Prylar

Nackdelar med Sverige:

Saknade vänner

Tomatpriserna

Kylan

Triangelstationen

Tidszonen (+7h från Guate)

Mina prylar

Solen, älskad och saknad

Schiphol där personalen beter sig som shithole

Prylar på mitt rum, vem vill bo så här?

Middag med vänner, inomhus

Picknick med vänner, utomhus

Föredrag, smålands nation i Lund

Föredrag, smålands nation i Lund

Småkryp

Jag lider för tillfället inte direkt brist på djur i storleksspektrat osynliga till knappt synliga. Just nu är det lopporna som irriterar mest men de små flugorna som lämnar stora bett efter sig hör inte heller till favoriterna.

De senaste nätterna har jag inte hunnit med så mycket annat än att ligga och klia mig. Det är egentligen inget som jag brukar ägna mig åt till vardags men tack vare en alltför intim relation med en hund här om veckan fylldes sovsäcken och stora delar av min resegarderob med dessa kryp från näringskedjans absoluta bottenskikt.

Att ha loppor är ett gissel (jag hade säkert skrivit ett rent helvete om det inte vore för att jag är mån om att bibehålla goda relationer med min kära arbetsgivare Kristna Fredsrörelsen). De är fruktansvärt aktiva om natten när deras offer ligger och försöker sova. De lämnar så många avtryck att huden mer eller mindre försvinner mellan alla röda blemmor. Loppnätterna är hemska men även dagarna går åt till att ständigt klia sig. Stora hål i huden rivs upp och smälter så småningom samman till större sammanhängande öar av öppet sår.

Det gäller helt enkelt att göra sig av med lopporna, jag vill tro att de är tillfälligt borta nu efter att ha stekt min sovsäck under öppen sol och dränkt kroppen och samtliga klädesplagg i vatten och kemiska tvättmedel. På tal om mina kläder fick jag förresten den mycket ärligt ställda frågan igår:

”cuando regresas a tu país, vas a vestirte bien o vas a llevar esta misma ropa que tienes ahora?”

Fritt översatt: när du åker tillbaka till ditt land ska du klä dig snyggt då eller ska du ha samma kläder som du har här?

Snacka om personligt påhopp.

Ett annat litet smådjur som jag inte är på god fot med är amöborna. Efter att ha gått runt och burit dem med mig under flera månader insåg jag att det kanske är lika bra att ta bort dem. Första gången gjorde jag ett test för att se vad det var för fel på min stackars mage. Testet gick ut på att en erfaren labanställd stack ett platsrör en bra bit upp i anus. Därefter berättade en läkare för mig var amöborna hade bosatt sig, nämligen nere till vänster i magen, en relativt omfattande population visade det sig dessutom. Trots den angenäma behandlingen valde jag vid nästa amöbatillfälle att undvika plaströr och läkarräkningar för att istället dra mina egna slutsatser och direkt köpa pillren som dödar amöbor och parasiter. De avskyvärda gaserna vars like jag aldrig har upplevt varken förr eller senare talade också sitt tydliga språk. Och mycket riktigt, några dagar senare var jag åter ren. Lika bra att köpa med sig en dos piller för dylika tillfällen, man vet aldrig när småkrypen hemsöker en.

–

Småkryp

Loppmiljö

Myggnät hjälper mot vissa kryp, men mot loppor är det chanslöst

Den här larven kan döda en människa enligt utsago

Amöborna kommer till mig via maten eller vattnet

Bortamatch i Guatemala City

Samling tidigt på morgonen i byns centrum i Chuatalúm i delstaten Chimaltenango. Det märks att folk är taggade till tänderna och bussen kommer till och med lite tidigare än utannonserat, vilket inte hör till vanligheterna i Guatemala. Idag är det resa till Guatemalas högsta domstol som står på programmet och ännu ett steg i den sedan flera år pågående processen mot Felipe Cusanero.

Vi är dryga 70 personer som beger oss mot huvudstaden denna morgon. När vi tränger ihop oss tre och tre på varje tvåsäte så räcker sittplatserna till nästan alla. Jag erbjuder mig artigt att stå upp de tre timmarnas resa till huvudstaden, dels på grund av att det är trångt att sitta tre och tre för en normalstor europé och dels för att nästan alla de närvarande är överlevande från folkmordet för snart 30 år sedan, och därmed nästan samtliga inofficiella medlemmar i den respektabla 60+klubben. Förutom det där med ståplatsen, trängseln och den respektabla åldern på mina medresenärer så är känslan inte alls olik den jag hade när jag i min krafts dagar åkte på bortamatcher med fotbollslaget.

Så småningom nås målet Guatemala City. De senaste dagarna har resan naturligtvis varit det stora samtalsämnet i byn och Guatemala nämns sällan utan att stämningen fryser till. Trots, eller kanske just på grund av, att det här är människor som är vana vid motgångar och som redan har mist en eller i de flesta fall flera familjemedlemmar så talar man numera om landets huvudstad med stor skräck. Många underlät sitt deltagande i dagens resa just på grund av rädslan för den hemska huvudstaden. Det är där våldet håller till numera. Efter att själva ha varit målpunkter för våldet på 80-talet är det i nu istället ungdomarna i huvudstaden som faller offer.

Inte minst på grund av rädslan för storstaden känns det bra att kunna utgöra ett moraliskt stöd för dessa fina människor. När vi till slut kommer fram till målet mitt i city tömmer vi snabbt bussen och ställer oss för att köa i entrén till högsta domstolen. Vi 70 fyller endast en liten del av den enorma hörsalen men det gör nog ändå ett visst intryck på domarna att se så många av offrens anhöriga på plats denna eftermiddag. Hur som helst går domen folkets väg vilket i det här fallet innebär att den dömde, Felipe Cusanero, tvingas sitta av sina återstående dryga 148 år i fängelse för de fruktansvärda brott han begick under tiden för folkmordet.

Sedan är det bara att åka hem igen, stämningen är hög efter domarnas utslag, det känns som att vi har vunnit matchen. Samma känsla som efter en vunnen fotbollsmatch kommer åter till mig där jag står och betraktar mina till åren komna vänner. Det inger ett visst hopp och gör mig glad att det ändå finns ett litet uns av rättvisa i det här annars så straffria landet. Det känns i hela kroppen, idag vann vi matchen.

Hög stämning i den fullsatta bussen på hemvägen

Bussen töms på folk i centrala Guatemala

Utsikten från Guatemalas högsta domstol

”Djävulens advokat” håller sitt anförande

Segerbanketten

Felipe Cusanero

77-åriga Felipe Cusanero har precis påbörjat sitt andra år av de sammanlagt 150 som han är dömd att avtjäna bakom galler. I juli för snart två år sedan kom äntligen en fällande dom för de grymheter som begicks under tiden för folkmordet. Felipe Cusanero, själv av ursprungsbefolkningen, valde att ställa sig på andra sidan under den väpnade konflikten. Han var en av dem som styrde och ställde på militärförläggningen i hembyn Chuatalúm för vilket han nu dömts att tillbringa återstoden av sitt liv i fängelse.

Cusanero blev den första i Guatemalas historia som dömdes under brottsrubriken ”påtvingade försvinnanden”. Han dömdes för de påtvingade försvinnandena av sex personer trots att han i själva verket sägs ha varit ansvarig för många fler än så. Domen är unik på så vis att lagen emot påtvingade försvinnanden inte fanns vid den tid då personerna försvann. Enligt åklagarna och de målsägande i fallet är försvinnandena dock ett permanent tillstånd eftersom personerna fortsätter att vara försvunna. Detta var en av de punkter som Cusaneros försvarsadvokat idag framhöll under det steg i processen som kallas casación, för att ogiltigförklara domen mot Felipe Cusanero. Domarna i högsta domstolen i Guatemala gick dock på åklagarsidans linje och domen mot Cusanero står fast.

Människorna i Chuatalúm är otroligt nog inte så bittra som man skulle kunna förvänta sig över Cusaneros handlande. De ville framför allt ha ur honom ett erkännande och en ursäkt för hans beteende. Dessutom vill de veta vart resterna efter deras försvunna anhöriga har tagit vägen. Men Cusanero har hela tiden vägrat att erkänna att han gjort någonting fel.

”Han bara satt där med huvudet nedböjt, han vågade inte längre se oss i ögonen eftersom han mycket väl var medveten om sitt brott”

Uttalandet kommer från den gamla barndomskamraten och klasskompisen Hilarion. Hilarion blev ett av offren för Cusaneros framfart. Han blev av med sin son i samband med den väpnade konflikten och de hemskheter som ägde rum på den militärförläggning som inrättades och blev kvar i Chuatalúm under hela 14 års tid. Militären kontrollerade alla som kom och gick. Under hela den tid då förläggningen fanns här så övervakades vartenda steg som människorna tog. De levde under ständig skräck och många blev och bortförda och torterade och/eller dödade. Hilarion var själv på förläggningen under två veckors tid och blev torterad.

Det är svårt att förstå vilka drivkrafter som ligger bakom. Kan det verkligen vara så att en del människor är onda av naturen eller är det enbart olyckliga omständigheter som ligger bakom när någon beter sig som Cusanero gjorde. Cusaneros brott under den här tiden bara var en del av en större nationell strategi, nämligen den att ta död på ättlingarna till Guatemalas ursprungliga invånare. Det märkliga är han vände sig mot sitt eget folk och hur han än idag inte visar det minsta tecken på dåligt samvete för sina handlingar.

Jag och Hilarion Lopez Osorio

Hilarion lämnar sitt vittnesmål inför Guatemalas högsta domstol