Livsfarliga Guatemala

Det är livsfarligt att bo i Guatemala. Tusentals människor blir brutalt mördade varje år. Under 2010 dog hela 3200 personer av våld, de allra flesta män men även ett flertal kvinnor och barn. Ingenstans och vid ingen tidpunkt går man riktigt säker, åtminstone inte om man får tro statistiken.

Farligaste platsen i Guatemala är huvudstaden Guatemala City, här mördades nästan 900 människor under året som gick. Den farligaste delen av staden är zon 18 med 166 mord under förra året. För mig känns det tryggt att veta att den tidigare så ökända zon 1, där jag tillbringar större delen av min tid under besöken i stan, bara kommer på en delad fjärde plats med 76 dödade under 2010. Antalet mördade i Guatemala är knappast på väg att sjunka. Härom dagen läste jag färska siffror i dagstidningen Prensa Libre som berättade om 666 mördade bara i januari. Av dessa föll 90% offer för skjutvapen medan de resterande höggs ihjäl eller mördades på annat vis.

Våldsnivån har länge varit hög och antalet våldsamma mord fortsätter att öka. Numera dödas fler männsikor än under vissa år under den väpnade konflikten på 80-talet. Den mest utsatta yrkesgruppen har på senare tid varit busschaufförerna. Under året som gick strök hela 130 oskyliga busschaufförer med, nästan alltid i samband med rån och utpressning. Ett av de mest uppmärksammade våldsbrotten mot bussar på senare tid var det terrordåd som ägde rum i huvudstaden under året första dagar. Minst nio personer sprängdes i luften då en kvinna lämnade kvar en väska med sprängämnen som detonerade strax efter det att hon stigit av.

En annan utsatt yrkesgrupp är butiksinnehavare. De utsätts för ständiga hot och tvingas betala stora summor till så kallade beskyddarligor. Den som inte har råd eller lust att betala får istället själv betala med sitt liv. De flesta våldsbrotten begås med skjutvapen, en vara som finns i överflöd i Guatemala. Bland annat tack företag som vår svenska stolthet och välfärdsgynnare Bofors som gör sitt till för att bidra till den dagliga dosen av skräck för oss som är bosatta i den här delen av världen.

Källa: GAM:s (Grupo de Apoyo Mutuo en Gautemala) årliga rapport om MR-situationen och våldshandlingar i Guatemala under 2010.

http://gam.org.gt/

Sa här se ett typiskt uppslag i en guatemalansk dagstidning ut. död död död

–

Till minne av ett av valdets offer, Victor Leiva

Protest mot dödandet av ungdomar

 

Affär i Guatemala, en dålig affär

Det är inte lätt att driva vinstgivande företag i Guatemala. Den småskaliga affärsverksamheten är allt annat än lönsam, da den sammanlagda vinsten för försäljningen av ett dussin påsar chips uppgår till mindre än en krona.

Det arbete som läggs ner är med andra ord inte värt manga ören. Ett annat problem för de små återförsäljarna på landsbygden är att de som driver affärerna ofta känner sig uttråkade och sätter i sig stora mängder av verksamhetens produkter. Jag pratar med en kvinna som säger sig dricka en eller två liter pepsi om dagen. Det är inte mycket pengar med tanke på hur billig läsken är här men i förhållande till de knappa intäkterna så kan det motsvara ett dagsverke bakom disken.

Och inte är det mycket lättare i städerna heller. De så kallade beskyddarligorna och deras utpressning gör livet till ett helvete för många butiksägare. Butiksägarna är tillsammans med busschaufförer en av de yrkesgrupper som utsätts för flest mord. Det går helt enkelt inte ihop att betala flera tusen till utpressarna när man bedriver en verksamhet som i värsta fall bara inbringar några futtiga kronor om dagen.

Bara i Guatemala City begås uppskattningsvis 8000 fall av utpressning dagligen. En alarmerande siffra som gör det svårt att bedriva affärsverksamhet. Utpressarna kräver ofta en fast summa varje månad, och vid årsslutet var de dessutom i många fall fräcka nog at begära en bonus. För den som inte betalar väntar tråkigheter, ofta i form av ond bråd död,  https://antonfredsobservator.wordpress.com/2011/02/01/13-aring-skot-ihjal-carlos-i-affaren/

Det låter inte som ett drömjobb att vara butiksägare i Guatemala, och det är det nog oftast inte heller, men tråkigt nog finns det ibland inte så många alternativ för den som är fattig och i behov av en inkomst.

Affär

Quesitos, en personlig favorit. Köps in för 5 quetzales per dussin, säljs för 50 öre styck. En vinst pa 1 Quetzal per tolv salda pasar

Regeringens strategi för att minimera ersättningen till folkmordets offer

Mario var en av dem som blev lurad när regeringen offentliggjorde sitt program för ersättning till de som tvingades medverka i de civila övervakningspatrullerna under 80-talet. Mario föll, i likhet med de flesta människorna jag möter här, offer för den guatemalaska statens utrotningskampanj som kulminerade för knappt 30 år sedan. Han föräldrar och flera syskon blev mördade och han tvingades därefter, sina tretton år till trots att ingå i byns övervakningspatruller, precis som alla andra guatemalaner i de hårdast krigsdrabbade områdena.

För några år sedan lanserades regeringens program för ersättning till de som tvingats ingå i övervakningspatrullerna. Dessa patruller fungerade som ett sätt att splittra och skrämma den redan hårt ansatta befolkningen. För att människorna inte skulle våga organisera sig i folkmordets efterdyningar upprättades ett system för intern kontroll där folket i byarna var obligerade att ingå i patruller som skulle leta efter och anmäla den som opponerade sig mot den rådande makten. Efter att ha bevittnat sina när och kära bli massakrerade så valde de allra flesta sunt nog att ingå i patrullerna istället för att bli dödade även de.

Programet för ersättning till de som ingick i patrullerna betalade ut mellan 3000 och 7000 quetzales till de som kunde styrka att de tvingats patrullera. En kort tid efter att dessa utbetalningar genomförts valde regeringen, att under hårda påtryckningar från offrens efterlevande, offentliggöra ännu ett ersättningsprogram, den här gången för den talrika grupp guatemalaner som blivit av med anhöriga under åren för folkmordet. Detta andra program är mer omfattande och ger de efterlevande rätt till ett hus samt 24000 quezales per mördad nära anhörig. I själva verket en skitsumma för någon som blivit av med allting och dessutom fått sina närmaste mördade, men samtidigt en framgång för utfattiga lantbrukare som knappt har mat för dagen.

Det fula i kråksången är bra att de som redan fått ersättning för att de ingått i patrullerna nu inte ges någonting i det nationella ersättningsprogramet för efterlevande från folkmordet. Regeringen menar att man inte kan ta del av båda programen även om man blivit av med sina anhöriga. Deras strategi har visat sig framgångsrik då de nu kan undvika ytterligare ersättning till den stora grupp som skrev in sig i det förra ersättningsprogrammet. Endast det fåtal som av stolthet vägrade ta emot den stuntsumma som erbjöds i det föregående programet har nu rätt att ta del av husen och den något högre summan pengar från programet för offren.

Mario känner sig med all rätt lurad på konfekten. Han ville ha någon slags ersättning av den guatemalanska staten för de vidrigheter de utsatt honom för. Han fick sammanlagt bara 3000 quetzales och känner sig nu bitter över hur regeringen har behandlat honom och hans landsmän.

”De lurade mig, 3000 quetzales är ingening. Under konflikten blev jag av med allting. De brände ner mitt hus och tvingade mig att fly upp i bergen där jag gömde mig i mer än tre år. De dödade mina djur, högg ner mitt majsfält och tillintetgjorde varendra ätbar frukt eller grönsak som de kunde finna. När jag och min far kom ner från bergen efter att ha gömt oss där uppe i tre år utan någonting, sköt de min far och jag tvingades fly ännu en gång med kulorna vinande om öronen. När jag kom tillbaka låg min far på marken, skjuten med flera skott och i slamsor efter att ha blivit styckad med machete”

Mario känner sig lurad av regeringens strategi för utbetalning av ersättning

Till minne av en av de otaliga massakrer som begicks under folkmordet

Det var oskyldiga som mördades

Massaker istället för leksaker till barnen

Den åttonde januari 1982 dödades 33 ledare i det lilla lokalsamhället Chichupac, någon mil söder om Rabinal i Guatemala. För att locka folk till mötet gick soldaterna runt i husen på morgonen och gav löfte om leksaker till barnen och mediciner till alla äldre som kom till mötet.

Snart 30 år senare är Chichupac ännu ett trasigt samhälle. De som mördades den där dagen var noga utvalda eftersom de var de personer med förmåga att organisera och entusiasmera sin omgivning. Personer med ledande positioner i det lilla lokalsamhället och personer med en stor krativitet och framåtanda.

Det blev inga leksaker till barnen denna dödens dag, åttonde januari 1982. Vissa av de som kom till mötet blev tvingade att spela marimba för att ackompanjera massakern av de 33 utvalda och tillika helt oskyldiga offren. Några mördades utan större omsvep medan andra togs till sjukstugan för att torteras innan de bragdes om livet. De mördade var anklagade för att ha samröre med gerillan, ett helt grundlöst påstående som förbryllar de boende i Chichupac än idag.

Med tanke på att jag känner till historien blir jag därför väldigt överraskad då en av de vars familj drabbades hårt denna dag, ber mig ta ett foto av hans son på en leksakshäst (!). Inte nog med det utan leksakshästen kommer dessutom från ett välgörenhetsprogram som delar ut leksaker till fattiga barn på landsbygden i Guatemala. Som tur är så är inte alla ”välgörare” lika vidriga som den guatemalanska armén under början av 80-talet, även om vissa amerikanska organisationer jag stött på i den här delen av världen står mig upp till halsen.

Jefferson med sin leksakshäst

Offer



Om sanningens plats i det offentliga rummet

 Enligt det fredavtal som skrevs under i Guatemala 1996 är det en mänsklig rättighet att få offentliggöra sanningen och berätta angående de hemskheter som ägde rum under folkmordet. Utmed ena muren som omringar kyrkogården i Rabinal i Baja Verapaz lät man för ett par månader sedan upprätta ett omfattande konstprojekt till minne av de som föll offer för de talrika och fruktansvärda massakrerna för mindre än tre decennier sedan. Redan två månader senare har någon förstört stora delar av den 119 meter långa väggmålningen.

En grupp engagerade personer som kallar sig memoria fotografica är de som ligger bakom den långa datorproducerade väggmålningen. Gruppen består bland annat av ledare för vittnesorganisationen AJR (Asosiación para la Justícia y Reconciliación) som arbetar för historisk rättvisa efter folkmordet i Guatemala. Ledaren och taleskvinnan Julia Cortéz känner sig oerhört besviken och ledsen efter att ha bevittnat förödelsen vid platsen för väggmålningen. Enligt henne är det inträffade en brott mot de mänskliga rättigheterna som man inte bör tas lätt på. Rätten att berätta sin historia utan att utsättas fysiska eller psykiska hot eller övergrepp är en mänsklig rättighet. Förhoppningsvis kommer historien snart att komma ifatt Guatemala, och sanningen bli tillänglig för alla.

Enligt Julia Cortez är det ett dåd av någon som vägrar erkänna denna del av Guatemalas historia. Det kan mycket väl vara någon som känner sig hotad av att sanningen på ett så tydligt vis blir en del av det offentliga rummet. Många av de som bär ansvaret för folkmordet i Guatemala, går fortfarande fria, har stort politiskt inflytande och sitter på viktiga positioner i samhället.

Det är inte första gången som incidenter av det här slaget äger rum i Rabinal. För några år sedan vandaliserades de monument som upprättades på kyrkogården till åminne av massakrer i kringliggande lokalsamhällen. Den eller de som den hr gången förstörde väggmålningen i Rabinal har varit hängiven uppgiften och använt sig av redskap för att försöka få loss det väl fästa och värmebehandlade plastmaterialet. Den idoga gärningsmannen har också försökt bränna sönder delar av det svårförstörda materialet.

Den förstörda väggmålningen i Rabinal

Historien skändad

Målningar i det offentliga rummet är ett bra sätt att uppmärksamma den blodiga historien

Guatemala förnekar sitt förflutna

Guatemala är ett land som har svårt att förlika sig med sitt hemska förflutna. En bidragande orsak till det är att de som var ytterst ansvariga för folkmordet för knappt 30 år sedan, fortfarande är en del av landets styrande elit. På grund av dessa personers uppenbara inflytande, utelämnas sanningen om vad som hände under den så kallade väpnade konflikten i barnens undervisning.

Guatemala sägs styras av en liten klick personer, en oligarki bestående av ett fåtal mäktiga familjer besitter en stor del av den ekonomiska och politiska makten i landet. Vad som, med facit i hand kan, tyckas märkligt är att det är samma personer och familjer som hade makten under tiden för folkmordet som styr och ställer än idag. Det är också en av anledningarna till att den officiella versionen av landets historia ständigt utsätts för förvanskningar och lögner för att bättre passa för den makthavande eliten. Rios Montt som var president under den period då utrotningen av landets urinvånare var som mest intensiv är ett exempel på hur en person med stort inflytande kan komma undan med i stort sett vad som helst i Guatemala. Montt sitter idag i kongressen och är åter igen med och kandiderar för ytterligare en mandatperiod med sitt parti FRG, detta trots att han är anklagad för folkmord och att rättegångsprocessen mot honom fortfarande pågår för fullt.

Det känns märkligt att barnen i Guatemala inte för ta del av landets sanna historia. Många har själva mor- och/eller farföräldrar som blev oskyldiga offer när utrotningen av stora delar av landets Mayabefolkning förverkligades. Men många av de som är unga idag kan inte förstå eller ta till sig av det som deras föräldrar berättar för dem. Och inte blir det lättare av att den genomkorrupta staten Guatemala förnekar dem deras rätt till sanningen genom att utelämna vitala delar i historieundervisningen. Spanjorernas ”erövring” under 1500-talet är den enda del av 500 års invasion, förtryck och exploatering som tas upp i skolorna. De därpå följande seklerna av rasism och marginalisering som pågår än idag talas det tyst om i undervisningen. Det finns de som fortfarande förnekar förintelsen i Europa under mitten av förra seklet och de utpekas som galningar. Det förnekande och nedtystande som dagligen pågår av, det fruktansvärda och ännu förhållandevis färska, folkmordet verkar inte väcka samma uppmärksamhet.

Viktiga delar av historien utelämnas i skolornas undervisning

Vad är det egentligen de får lära sig?

Vila i frid Victor Leiva

Det meningslösa våldet har fått ett ansikte för mig. Ansiktet tillhör Victor Leiva som igår, tisdagen den 2/2, 2011 blev skjuten sköts till döds då han vid åttatiden på kvällen lämnade sitt arbete på Caja Lúdica ett konstnärskollektiv för ungdomar i Guatemala. Victor blev 24 år.

För mig var Victor en av de få personer utanför projektet som jag såg som en vän. Han tillbringade mycket tid i det hus där vi bor under våra besök i Guatemala City, eftersom han var pojkvän till en av mina kollegor. Det är svårt att förlika sig med tanken på att någon skulle kunna vilja honom något illa. Alla som kände Victor imponerades av hans karisma och oerhörda charm. Han var allas vän och alla tyckte mycket om honom. Beskedet om hans död kom därför som en fruktansvärd chock för oss alla. Det är svårt att föreställa sig att han inte kommer att komma tillbaka till huset igen. Bara tio dagar innan han mördades var vi på fest och dansade och skrattade tillsammans. Han hade en enorm energi och gick därför under smeknamnet El Mono (Apan).

Helt plötsligt kan jag relatera till det fruktansvärda våld som dagligen fyller tidningarna här. Det är inte bara knarkare och gängmedlemmar som mördas i Guatemala, det är också vanliga fina människor som Victor Leiva. En sann glädjespridare och sprudlande personlighet har blivit brutalt bortryckt från oss, en stor förlust för Guatemala och för mig personligen.

Det senaste dygnet har varit tungt. Först det hemska beskedet igår mitt på dagen, därefter fem timmars bussresa från Rabinal till huvudstaden med huvudet fullt av tankar och frågor. Väl här har jag varit vaken nästan hela natten för att vaka vid kistan med familj och vänner. Redan i dag på förmiddagen begravdes Victor på Cementerio General i zon tre här i Guatemala. Det var en sorglig men allt annat än dyster tillställning. Kontsnärkollektivet där Victor var verksam dök upp utklädda i färgsprakande dräkter däribland vissa fall på styltor. Hela paraden utmed kyrkogården ackompanjerades av livlig musik och dans. Flera hundra människor slöt upp för att hedra minnet av den lilla mannen med det stora hjärtat. Som slogs för rättvisa och mänskliga rättigheter och som arbetade för en bättre värld och vardag för ungdomarna på Caja Lúdica.

Bakgrunden till mordet är oklar. Vissa menar att Victor föll offer för sitt arbete. Sedan tidigare har ett flertal av de övriga medlemmarna i Caja Lúdica mött döden. Gruppen arbetar med att hjälpa ungdomar ur svårigheter och få dem att hålla sig borta från gängen. En teori är att medlemmarna i Caja Lúdica av denna anledning är hett villebråd för gängmedlemmar, då deras arbete står i strid med deras rekrytering och verksamhet.

Hasta Siempre Victor Leiva

Här vilar Victor från och med idag

Victor

Mitt enda foto av Victor

http://prensalibre.com/noticias/Asesinan-miembro-Caja-Ludica_0_420558165.html

http://cascadiasolidaria.wordpress.com/2011/02/03/%C2%A1que-viva-victor-leiva/

http://fredsobservatorerna.wordpress.com/2011/02/04/plotsligt-kommer-doden-sa-nara-sa-pataglig-sa-naken/

13-åring sköt ihjäl Carlos i affären

Idag fick jag höra att Carlos är död. Han sköts till döds den 19:e december klockan tre på eftermiddagen bakom disken i sin butik och inför ögonen på sin familj och ett antal kunder. ”Gärningsmannen” den här gången en 13-årig pojke. Flera gånger har jag besökt Carlos affär. En fantastiskt trevlig och sprudlande man med ett ständigt leende på läpparna. Alltid öppen för att prata en stund och dessutom den enda som säljer det goda rättvisemärkta kaffet från lokalsamhället Chichupac som vi besöker emellanåt.

Efter att ha vistats på annan ort under ett par månader är jag numera tillbaka i våldets Rabinal i regionen Baja Verapaz. Kallblodiga mord är en stor del av vardagen i det här lilla samhället med runt tiotusen invånare i centralorten.

Ett flertal personer har fallit offer för den organiserade brottligheten under de senaste månaderna. Så kallade maras (ung. gängmedlemmar) sätter skräck i befolkningen i Rabinal. Gängen bedriver så kallad beskyddarverksamhet och kräver redan fattiga småföretagare på betydande belopp. Värst är det för chaufförer och ägare till butiker som krävs på summor som de omöjligen kan betala. Och kommer inte betalningen som den borde så innebär detta ofta döden för det stackars offret.

Den här gången har jag fått ett ansikte på det vansinniga våldets offer. Helt plötsligt blir det lättare att relatera till de fruktansvärda hemskheter som dagligen fyller varenda dagstidning i Guatemala. Det är inte bara folk som gör dåligheter som råkar illa ut i Guatemala. Mordet på Carlos i affären föregicks av utpressning och hot via telefon. De så kallade beskyddarna ville ha 20 000 Quetzales, en skyhög summa som en butiksägare som Carlos inte ens är i närheten av att kunna betala. Hela familjen var så godhjärtat trevliga. Numera möts man som besökare endast av den förtvivlat gråtande hustrun som inte har mycket annat att välja på i livet än att fortsätta med den livsfarliga verksamheten. Utan maken är det hon som nu bär hela ansvaret för familjens försörjning. Hur hon överhuvudtaget står ut med att vistas på den plats där hon fick bevittna det kallblodiga mordet på maken övergår dock mitt mindre härdade förstånd.

Liemannen, ständigt närvarande i Rabinal

Här inne i sin älskade butik sköt Carlos till döds

Mysiga Rabinal

Efterarbete i mars

Slutet är nära. Trots en viss förlängning av min utlandsvistelse så är det snart dags att beträda dansk (och sedermera även svensk) mark igen. Ännu en månad kommer jag att få avnjuta värme, tortillas och uråldrigt sunkiga skolbussar. Istället för 24 januari blir det hemresa 24 februari. I samband med min hemkomst vill jag generöst nog dela med mig av vissa erfarenheter från Guatemala och Mexiko.

Med andra ord innebär detta att jag från och med slutet av februari står jag till den vetgiriga allmänhetens förfogande. Det är bara att höra av sig hur som helst och helst så snart som möjligt. Kanske vet du någon som skulle vilja ha en föreläsning i stil med vad jag har att erbjuda. Läs mer i den bifogade pdf:en (föreläsningar om MR). Jag är ganska mobil av mig för den som är beredd att lägga ut för mina resor. Bokningarna än så länge sträcker sig från Sundsvall i norr till Malmö i söder. Seriösa förfrågningar från halva Sverige och resten av världen lyser ännu med sin frånvaro. Slå till idag, i morgon kan det vara för sent.

Tidsperiod: 27/2-28/3,

även senare kan det vara möjligt att få sig en och annan föreläsning, helg eller kvällstid företrädesvis

Plats: valfri

Kontakt:

mail: antonsvensson@hotmail.com

tel: +502 49335015 (t o m 24/3)

0730 394783 (fr o m 25/3)

Pris: Efter förmåga och förstånd – eventuella prispengar tillfaller oavkortat Krf och vårt/deras fortsatta fredsarbete.

Preliminär plan:

27/2 Smålands Nation, Lund, kl.17

28/2 Husie Bibliotek, kl.18-19

1/3-2/3 ev. Malmögig?

3/3-4/3 Obligatorisk närvaro på Krf i Stockholm

5/3 öppet utåtriktat event i Stockholm

6/3-15/3 Jönköping/Småland – högskola, gymnasieskolor, kyrkor

17/3-18/3 Sundsvall, Skolor+Internationellt Café

21/3-  öppen för förslag

alltid öppen för förslag

föreläsningar om MR

Mat = tortillas

Det är svårt att förklara att vi inte äter majs i mitt land. Ständigt möts jag av samma oförstående ansikten som vill ha en bra förklaring till hur vi överlever därborta. Och vad fyller våra kvinnor för funktion om de inte tillagar tortillas? Dessa västerländska kvinnor som inte heller föder mer än två eller på sin höjd tre barn under en hel livstid.

No comen tortillas!!?? Pero que hacen las mujeres en tu país?

Äter ni inte tortillas!!?? Men… vad gör då kvinnorna i ditt land?

Hur förklarar man för någon som under sina dryga 60 år i livet aldrig någonsin tvingats genomlida en enda måltid utan tortillas att vi äter ”annan mat” i det landet där jag kommer ifrån?

En morgon i mitt hus i Nebaj där jag bodde före jul hade jag morgonpigga guatemalaner på besök. De hade tagit sig ner från bergen för att deltaga i ett möte där jag skulle medfölja. Som god värd bjöd jag generöst på en riktig brakfrukost med mixade bönor, kaffe med snuskigt mycket socker och en del andra typiska frukostspecialiteter från den här delen av världen. Vad jag dessvärre missade var att köpa tortillas. Det enda som verkligen betyder något. Det bröd som jag inhandlat var det ingen som ville se åt, samtliga frukostgäster frågade mig: Y donde estan las tortillas? Det tog emot att förklara att jag hade glömt köpa, och något ”tack för maten” var det inte tal om den här morgonen.

Det går helt enkelt inte att få nog av denna mat, jag börjar äntligen förstå de stackars guatemalaner som då de vid något enstaka tillfälle lämnar byn och dess trygga komal (redskap för att tillaga tortillas) inte kan äta sig mätta på ett rätt sätt. Själv har jag höjt mitt behov avsevärt under året och klarar sällan en måltid med mindre än tio tortillas. Stegringen av mitt majsbegär är delvis en följd av den  hets jag möter hos de ivriga värdfamiljer som vill se dig äta tortillas till bristningsgränsen. Ständigt påhejad av lockrop som comen su tortilla! (ät dina tortillas), comense! (ät) eller hay que comer usted! (Ni måste ju äta) så är det bara att lassa in. Äter man färre än vad som är fysiskt genomförbart möts man istället av ett förnedrande och oförstående casi no come (han äter nästan inte).

Men trots hetsen är maten numera ett stort glädjeämne för mig här i Guatemala. Grönsakspriserna i dagsläget är dessutom en sann välsignelse, de små söta tomaterna har sjunkit från toppnoteringen åtta Quetzales per libra till en futtig Quetzal för samma mängd. Det motsvarar ungefär två kronor kilot där hemma, vilken lycka! Erbjud mig att vistas i ett land där tomaterna är så billiga och jag är såld. Det blir helt klart tufft (om ens möjligt) att åka tillbaka till Sverige igen.

Tortillas och bönor byggde denna vackra kropp. Jag äter väldens bästa och mest närodlade mat, tre gånger om dagen. Tusentals tortillas och ett oräkneligt antal svarta bönor har passerad mina tamkanaler det senaste året. Det är basen för livet här på landsbygden i centralamerika, och ärligt talat, vad mer kan man önska.

Hombre de maìz

Milpa=majsfält

Comida típica

Hay que comer usted