Bortamatch i Guatemala City

februari 22, 2011

Samling tidigt på morgonen i byns centrum i Chuatalúm i delstaten Chimaltenango. Det märks att folk är taggade till tänderna och bussen kommer till och med lite tidigare än utannonserat, vilket inte hör till vanligheterna i Guatemala. Idag är det resa till Guatemalas högsta domstol som står på programmet och ännu ett steg i den sedan flera år pågående processen mot Felipe Cusanero.

Vi är dryga 70 personer som beger oss mot huvudstaden denna morgon. När vi tränger ihop oss tre och tre på varje tvåsäte så räcker sittplatserna till nästan alla. Jag erbjuder mig artigt att stå upp de tre timmarnas resa till huvudstaden, dels på grund av att det är trångt att sitta tre och tre för en normalstor europé och dels för att nästan alla de närvarande är överlevande från folkmordet för snart 30 år sedan, och därmed nästan samtliga inofficiella medlemmar i den respektabla 60+klubben. Förutom det där med ståplatsen, trängseln och den respektabla åldern på mina medresenärer så är känslan inte alls olik den jag hade när jag i min krafts dagar åkte på bortamatcher med fotbollslaget.

Så småningom nås målet Guatemala City. De senaste dagarna har resan naturligtvis varit det stora samtalsämnet i byn och Guatemala nämns sällan utan att stämningen fryser till. Trots, eller kanske just på grund av, att det här är människor som är vana vid motgångar och som redan har mist en eller i de flesta fall flera familjemedlemmar så talar man numera om landets huvudstad med stor skräck. Många underlät sitt deltagande i dagens resa just på grund av rädslan för den hemska huvudstaden. Det är där våldet håller till numera. Efter att själva ha varit målpunkter för våldet på 80-talet är det i nu istället ungdomarna i huvudstaden som faller offer.

Inte minst på grund av rädslan för storstaden känns det bra att kunna utgöra ett moraliskt stöd för dessa fina människor. När vi till slut kommer fram till målet mitt i city tömmer vi snabbt bussen och ställer oss för att köa i entrén till högsta domstolen. Vi 70 fyller endast en liten del av den enorma hörsalen men det gör nog ändå ett visst intryck på domarna att se så många av offrens anhöriga på plats denna eftermiddag. Hur som helst går domen folkets väg vilket i det här fallet innebär att den dömde, Felipe Cusanero, tvingas sitta av sina återstående dryga 148 år i fängelse för de fruktansvärda brott han begick under tiden för folkmordet.

Sedan är det bara att åka hem igen, stämningen är hög efter domarnas utslag, det känns som att vi har vunnit matchen. Samma känsla som efter en vunnen fotbollsmatch kommer åter till mig där jag står och betraktar mina till åren komna vänner. Det inger ett visst hopp och gör mig glad att det ändå finns ett litet uns av rättvisa i det här annars så straffria landet. Det känns i hela kroppen, idag vann vi matchen.